Runt Tölöviken.

Efter jobbet gick jag och Janni efter frozen yoghurt från Yobot 

och tog en walk-and-talk runt Tölöviken. Vädret var vackert

 och yoghurtglassen god, mera sådana stunder till folket!

I mörkret.

Hej. Jag sitter i min säng i en mörk lägenhet, för första gången ser jag månen från det här fönstret, konstigt nog. Här inne är råddigt men det syns inte just nu. Ute skriker ambulanser emellanåt och nån trycker på summerknappen ute vid dörren och det gällaste ljudet som i världen skriker genom hela höghuset. Varje gång nån i huset får en gäst får alla en gäst. Annars är här tyst. Helt tyst. Skönt. Jag är trött och ibland behöver man tystnad och ensamhet. Ni vet, då man får den där känslan att man bara går på ute bland folk? Skrattar, talar, kämpar, härjar, känner och håller på, det är hysteriskt näst intill. Man vill bara be sig själv håll käft en stund. Då behöver man en ensam kväll. Jag har sett på en dålig våldsam film och ätit kaka och nudlar. Känner mig som en klyscha. Men det är okej. Mina händer känns en aning kladdiga från kakans glasyr och det är kvalmig luft här inne. Imorgon skall jag gaska upp mig. Kanske.

Somrig tisdag.

Plötsligt blev det somrigt i huvudstaden. Alla terrasser och parker blev mitt i allt fyllda med folk. Man visste knappt att det fanns så mycket folk gömda i Helsingfors hålor. Jag själv har varit på jobb innan ottan och har sedan dess vandrat hem i mina lokalförsäkrings solbrillor från några tiotals år sedan (tack mommo för dem), bakat en morotskaka och glott på 30 Rock (herregud vad roligt det programmet är!). Jag bjöd Janni på en kaka-och-kaffe-stund och snart skall jag ta mig till syster Frida för eurovision. Så ser min tisdag ut. Jag gör allt annat än det jag borde.

Önska om sömn.

Med Eels I need some sleep önskar jag att jag, ni, vi skall få sömn i natt. 

Tre bilder tagna utanför det urbana.

Fältet från fönstret.

Bakgårdens blå möblemang.

Hästen i hagen i Oravais.

Neongrönt läder i min hand.

Denna neongröna väska hittade jag på min senaste Stockholmstripp. Jag tycker den är urcool. Snygg med en helsvart outfit, alternativt har jag lagt till svartpinka sneakers. Jag har alltid haft en svag punkt för neongrönt. Speciellt i sportkläder. Att nu ta det in i mitt vardagsmode känns fräscht i min annars ganska svarta vår.

Om Beyoncé för H&M.

Det kan inte ha undgått någon att Beyoncé är H&Ms sommarkollektions modell. Jag applåderar H&M för sin massmarknadsföring, man kan inte stå vid en endaste en hållplats i Helsingfors utan att Mrs. Carter stirrar på en i en bikini. Jag åker förbi Forums 25 meters Beyoncé varje morgon. 14 åriga killar vill fotografera sig invid hennes poster för att hon är så het. Detta val av modell och denna kampanj, jag är så tudelad. Tanken var väl - här har vi Beyoncé, powerkvinnan och H&Ms första plus size modell - för att visa att a) H&M är så kolossalt att de kan anlita Hollywoods förmögnaste kvinna, b) att de vill föra fram sig som en föregångare för en sundare kvinnoimage med denna kurviga kvinna c) hon är ashet. Och detta är ju på riktigt bra. Men. Nu har ju Beyoncé tydligen öppet sagt till pressen att hon svultit sig ett halvt år för att kunna vara denna kampanjs kropp. Inte så sunt där kanske? Färgerna hon bär passar dessutom på väldigt få här i fula bleka skandinavien (visst, inte för att H&M bara är skandinaviens), men dessa plagg tilltalar inte mig ett dugg. Jag skulle se ut som ett spöke med gula lappar på mig, och där är jag inte ensam. Sedan förstår jag inte helt Beyoncés alter ego Mrs. Carter. Hennes album och pågående turné går under samma namn, vet jag nu då jag snokat runt i saken, men många dagar tänkte jag bara att "vem är mrs. Carter?!?" då jag såg reklamerna. Men i varje fall så har H&M lyckats. Alla har märkt denna kampanj, de flesta har en åsikt om den, det är en bra satsning och H&M har fått enormt mycket synlighet genom valet av Beyoncé. Men som inspiration för sommarmodet (som alltid är ganska detsamma och tråkigt, tycker jag) känner jag ingenting. Tyvärr.